2007-05-27

25 år sedan Muck för Idrottsplutonen


Foto BHK Karlsson, I 17

Idag, den 28 maj, är det på dagen 25 år sedan I 17:s första idrottspluton muckade. Därmed var också ett av de mest intenisiva åren i mitt yrkesliv till ända.

Vinterhalvåret 1980-81 stod det klart att Bohusläns regemente skulle få en idrottspluton och jag fick erbjudandet (läs beordrades) att bli dess chef. Fanjunkaren Gösta Olsson blev min ställföreträdare. Idrottsplutonerna var ett sätt för Sverige att möta konkurrensen från andra idrottsnationer där elitidrottsmän kunde fortsätta sin idrottssatsning trots att de gjorde sin värnplikt.

Tidigare hade jag utbildat spaningssoldater på regementet och det var också som spaningssoldater idrottsmännen skulle krigsplaceras efter värnplikten.

Gösta och jag åkte till idrottsplutonen i Växjö på studiebesök. Där fick vi många tips som vi hade nytta av hemma på I 17. Huvuddelen av Sveriges elitidrottsmän var befälsuttagna, dvs de gjorde sin värnplikt 12 eller 10 månader. En mindre del var "vanliga" meniga med sju och en halv månads värnplikt.

Det var mycket förberedelser förstås inför det nya jobbet. Idrottsmännen skulle få träna minst 25 % av tiden i sin specialidrott. Det betydde att de olika specialförbunden fick anställa särskilda tränare för dem. För mig och Gösta var det att administrera deras idrottande och givetvis se till att de blev ordentligt utbildade till soldater.

32 idrottsmän skulle rycka in till den första plutonen i juni, augusti och oktober 1981. Någon vecka före den sista inryckningen blev jag uppringd i hemmet av regementschefen. Det hade aldrig förekommit tidigare att han ringt hem till mig så jag förstod att det var något speciellt. Han frågade mig om jag utöver de 32 uttagna soldaterna kunde ta emot ytterligare en, nämligen den dubble världsmästaren i brottning Frank Andersson? Vad svarar man på det? "Ja, överste", fick det bli efter några sekunders stillatigande. Frank Andersson tillhörde gruppen 56:or, dvs en elitidrottsgeneration som också bestod av Björn Borg, Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg och Linda Haglund.

Skälet till min första tveksamhet var givetvis det rykte som playboy som media tillskrevs Frank Andersson. På natten drömde jag att Frank Andersson åkte i en öppen amerikanare uppför kanslibacken och att han var omgiven av ett gäng halvnakna brudar.

Jag fick ett brev från Brottningsförbundets tränare Leo Honkala och pratade även med honom på telefon om Frank. Det ledde till att jag ringde Frank och berättade för honom hur det skulle gå till vid inryckningen. Efter vad jag senare erfarit så hade hans landslagskompisar försökt skrämma upp honom ordentligt inför lumpen. "Trivs jag inte, så stannar jag inte", skrev en tidning att Frank hade sagt.

Så kom då inryckningsdagen. Vid 10-tiden rycktes min dörr upp och regementets pressofficer dök upp tillsammans med 23 journalister och fotografer från alla möjliga medier. Nu började jag ana hur det kommande året skulle bli.

Den här bilden ur tidningen Värnpliktsnytt får illustrera att Frank Anderssons inryckning i lumpen inte var särskilt diskret. Under ett par timmar, tills vi körde ut dem, följde media varje steg Frank tog. Frank var nervös, tacka tusan för det, och journalisterna tittade ivrigt på klockan och hoppades väl antagligen att han skulle komma för sent. Korridorklockan i bakgrunden står på exakt 12 och det var då alla inryckande skulle vara på plats. Så det började ingalunda med några negativa skriverier.

Journalisthorden fick återvända efter att soldaterna utrustat sig ochj tagit på sig sina uniformer. En stunds exercis på gården under min ledning blev det. Kamerorna smattrade intensivt hela tiden. Dagen därpå kunde jag se mig själv på kvällstidningarnas löpsedlar i det jag lärde 0509 Andersson att stå i givakt.

Det visade sig att 0509 Andersson, precis som alla de andra idrottsmännen, var en vanlig kille av kött och blod. Det som var annorlunda med honom var dock att han ständigt jagades av sponsorer, journalister och även en del brudar. Jag minns när jag någon av de första dagarna besökte regementssjukhuset för den sedvanliga läkarbesiktningen. Frank och de andra soldaterna beordrades att ta av sig i bara kalsongerna och sätta sig ned i väntrummet. Den kvinnliga personalen på sjukhuset blev alldeles till sig och gjorde sig ärenden fram och tillbaka ideligen för att få se en skymt av denne kände och förmodligen sexige atlet. Jag måste säga att jag blev förvånad över deras beteende. Men det skulle bli värre under den kommande utbildningstiden.

I korthet kan jag väl säga att vart vi kom med plutonen så bara det faktum att Frank Andersson fanns med i den alltid väckte uppmärksamhet, från alla håll.

Här bjuder Gösta Olsson den dubble brottningsvärldsmästaren på en flygtur.
Jag hade stundtals fullt upp med att avstyra alla försök att få intervjua eller på annat sätt komma i kontakt med Frank. Det här var ju före mobiltelefonens tid så den enda telefon som fanns var den på vårt befälsrum och dit ringde man. Vi lät aldrig någon som vi inte kände till komma i direkt kontakt med honom.

En gång ringde en kvinna från Svensk Filmindustri och undrade om hon fick tala med Frank. Jag gick in på logementet och frågade honom om han ville prata med henne. Han gick med mig tillbaka och satt mittemot mig och pratade. Jag pysslade med något annat men kunde inte undgå att höra lite av samtalet. Frank verkade väldigt besvärad. Förklaringen kom några månader senare på TV. Imitatören Bosse Parnevik pratade med Frank i telefon och låtsades att han var Ingmar Bergman. Som de flesta i den situationen så lät Frank sig luras men när Bergman bad honom att härma Hulken (en populär film vid den tiden) knöt det sig för Frank. Undra på det, med sin kapten sittande framför sig kunde han ju inte ge till ett Hulken-vrål.

Gösta och jag försökte hela tiden behandla de värnpliktiga lika. Inga fördelar till någon. Däremot var det ett stort mått av individuell planering för den enskilde. Regemenstchefen överlät så småningom all beslutsrätt om tjänstledigheter till mig och det förekom nog ingen annanstans inom försvaret. På det sättet skickade jag iväg en av seglarna på plutonen till Australien på VM. Han blev borta i sex veckor.

Brottningsförbundets sponsorer försökte ofta få loss Frank till olika reklamkampanjer. Myresjöhus sponsringsansvarige, som jag har glömt namnet på (tur för honom kanske?), ringde upp mig och ville ha loss Frank i fem dagar. Jag sa nej. Han ringde till regementschefen som tack och lov hänvisade till mig. Jag sa nej igen. Han ringde flera gånger och till slut sa han: "Har du hus?" Jo det hade jag ju. "Vill du ha nya fönster?" - Jag hade ju bl a ett takfönster som läckte och här blev jag erbjuden alldeles nya fönster till hela huset. För en sekund tvekade jag men avböjde sedan bestämt. Frank blev kvar vid plutonen, precis som han själv ville.

En händelse som fick mig att tvivla på mänskligheten inträffade under en bataljonsövning på P 4:s övningsfält i Skövde. Idrottsplutonen var C-styrka under övningen, dvs tillhörde inte någon av de "stridande" parterna utan lydde direkt under övningsledningen. Vi var därför hänvisade hem till I 17 i Uddevalla för vår försörjning. Det tyckte vi var dumt men så var det.

0509 Andersson skulle en kväll ha permission för att brottas en Fyrstadsmatch i Lidköping. Jag körde honom till järnvägsstationen i Skövde. På vägen kom jag på att plutonen hade ont om ammunition så då vi passerade ammunitionsförrådet på P 4 stannade jag och beslöt mig för att försöka få ut 2000 lösa skott till AK 4. Väl inne på förrådet förklarade jag min belägenhet med lång väg till Uddevalla etc. Förrådsarbetarna betraktade mig mycket kallsinnigt och vägrade hjälpa mig. Det hjälpte inte hur mycket jag fjäskade, det blev nobben. De tyckte föstås att det var väldigt roligt att vägra en officer hjälp.
Sur gick jag tillbaka till bilen men då jag fick syn på Frank fick jag en idé. "Följ med mig", sa jag till honom. Med honom bredvid mig gick jag tillbaka in i förrådet. Samma griniga förrådsarbetare fick syn på den dubble brottningsvärldsmästaren Frank Andersson och blev minst sagt som förbytta. "Jo det var det där med ammunition", sa jag. - "Ja visst, inga problem", svarade en av dem och det blev en sådan fart så jag trodde inte det var sant. Och det strömmade till fler förrådsarbetare och snart var vi omringade av ett helt gäng. Och alla ville hjälpa till. En av dem ropade inifrån ammunitionsrummet: "Var det 2000?" - "Nej, ta 4000!" ropade Frank tillbaka. - "Jajamensan, inga problem". Efter den händelsen började min tilltro till mänsligheten att vackla.

0509 Andersson var väldigt lätt att ha att göra med och han trivdes så bra i lumpen att vi undersökte möjligheterna att kunna anställa honom på något sätt. Det gick nu inte.

Utryckningsdagen, alltså i dag för 25 år sedan, blev minst sagt hysterisk. Ett produktionsbolag med tidigare TV-mannen Björn Fjelkegård ville att Frank just på utryckningsdagen skulle vara ledig för en TV-inspelning på "Franks gym" i Göteborg. Han skulle där instruera Lill-Babs.

Jag sa nej, någon ledighet blir det inte! Jag tyckte det var viktigt att 0509 Andersson fick avsluta sin värnplikt på samma sätt som de övriga. Bl a genom att vråla MUUUUUCK! då de passerade ut genom kaserngrinden.

Så blev det nu inte. Efter hårda förhandlingar gick jag till slut med på att 0509 Andersson fick några timmars permission på förmiddagen mot att Fjelkegård lovade att se till att han var tillbaka på regementet till kl 1300. Kl 1250 landade en helikopter på regementets fotbollsplan. Fjelkegård hade tillsammans med en kvällstidning hyrt den för att kunna använda Frank så länge som möjligt under förmiddagen och sedan flyga honom tillbaka till TV-inspelningen. Det var säkert en stor press på Frank att ställa upp på detta. Särskilt som jag vet att han inte gillar att flyga helikopter. Vi hade under regementets slutövning i Hedekastrakten nämligen flugit helikopter en hel vecka men 0509 Andersson hade fått köra terrängbil i stället.



Med regementet där nere på marken lämnar den tvåfaldige brottningsvärldsmästaren I 17 i helikopter.

Frank var äldst på plutonen med sina 25 år då han ryckte in på I 17. Han var nog idrottsligt sett ganska mätt på segrar. Det enda som saknades var ett OS-guld. Han tränade intensivt under sin tid på I 17 och vi hade ett utmärkt samarbete med Svenska Brottningsförbundet. Exempelvis förlade förbundet ett träningsläger vid I 17 tillsammans med det polska brottningslandslaget.

Några månader efter muck var det VM i brottning i Polen. Frank Andersson tog då sitt tredje VM-guld. I tumultet direkt efter segern säger han till GT: "Skriv nu att jag sänder en stor tacksamhetens tanke till kapten Klasson och fanjunkare Olsson på idrottsplutonen på I 17. De har betytt mycket för mig!"//
Måndagen därpå ryckte nästa idrottspluton in och så rullade det på för min del i sex år.

9 kommentarer:

  1. ...roligt och intressant, Tusen tack till en sällsynt god historieberättare.

    SvaraRadera
  2. Lite sent kanske, men iaf: riktigt rolig läsning!

    SvaraRadera
  3. Jättekul läsning! Det här ska jag skicka vidare!

    SvaraRadera
  4. Väldigt intressant!

    SvaraRadera
  5. Leena Bohnmark2015-04-26 23:45

    Vilken intressant och humoristisk berättelse du delgett oss läsare! TACK!
    Undrar om du redan jobbade på I17 på 1960-talet? Eller kanske hört berättas att en annan "kändis", näml. Jan Guillou skulle "göra lumpen" på just I17? 1964 i maj ryckte min fd man in och då skulle även Jan G. göra det samma. Han var ju mycket omtalad i tidningarna på den tiden och att dessutom även var fransk medborgare, inte bara svensk, skulle ju undersökas så att allt skulle gå rätt till. Som jag minns blev det inte så lång militärtjänstgöring för Jan G:s del. Vet du mer om detta?
    Vänliga hälsningar / Leena Bohnmark

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej den historien har jag inte hört talas om. Jag var själv en av dem som ryckte in i maj 1964.

      Radera
  6. Janne Johansson2015-04-27 22:58

    Suveränt intressant läsning!

    SvaraRadera
  7. Tack för läsningen! /IDP muck -95.

    SvaraRadera