2007-09-28

Frans Emil Karlssons "koffert"


I dag blev jag uppringd av receptionen på Bohusläns museum och en röst sa att: "det finns en koffert här till dig". Någon annan förklaring gavs ej.
På väg ner tänkte jag:"Tänk om det är en bomb, det är ju så populärt nuförtiden!"
Det var ju inget allvar bakom de tankarna förstås. I stället fann jag den här "kofferten" med mitt namn på den vidhängande adresslappen.
Mina damer och herrar! Denna väskan har tillhört ingen mindre än Bohusläningens legendariske journalist Frans Emil Karlsson som jag har skrivit om tidigare.

Det var Wille Ängermark som skickat den med bud.
"Jag kände en journalist på Bohusläningen på 1950-talet som hette Arnold Olsson, han var i från Töllås på Orust. Han talade ibland om FEK och berättade att han var sjuk och så dog han 1950. Arnold var på hösten 50 i Stockholm och där bröt han sitt ena ben. Något stötte till och han dog. En tid senare kom Arnolds änka till mej med en resväska och berättade att den tillhört FEK och sa att jag skulle ta väl vara på den. Arnold hade fått den av FEK. Jag har den fortfarande kvar. Den innehöll/håller två ex av Bohusläningens jultidning 1930 och 1933 och en anteckningsbok. Dessutom en massa urklipp ur Bohusläningen med hans kåserier. De har ju fallit sönder nu och då de finns i läggen så har jag rensat bort dem för några år sedan. Du skall få väskan med innehåll till museets samlingar".
Jag måste säga att det kändes högtidligt att öppna FEK:s väska. Tänk om den kunde berätta vad den varit med om!
Särskilt noga studerade jag hans anteckningsbok. Det var anteckningar i skilda ämnen och det var lätt att förstå att han skrivit dem för några kommande artiklar i Bohusläningen.
En och annan blyertsteckning fanns där också.
Wille Ängermark har också skickat mig nedanstående historia, berättad av en man från Håby som kände FEK väl.

"Granristuggar’n på Herrestafjället
De va under första världskriget å då de va ont om kol. Då fann de på en maskin som tugga granris å pressa ihop till nått som likna briketter. De skulle ersätta kolet. Den drevs mä en lokomobil. Detta hade de uppe på Herrstafjället för där hade de fällt skog.
Å där sto en man och mata maskinen med granris och vid lokomobilen sto en man som skötte den. Det fungera fint och han sto å stoppa in granris i den ene änden på tuggar’n och så kom de ut hoppressat i andre änden. De va ett bra sätt att ersätta kolet töckte dum.
När de hade kört maskinen några vecker så skulle de visa den för tidninga å de va Bohusläningen å då kom de en som hette Karlsson som skulle skriva om detta. Visningen gick fint och de ble en stor hög hoppressat sönnerhackat granris vid maskinen och lokomobilen drev det hela och den sköttes av en man och granristoggarn av en. Karlson fråga om de inte hade lagerlokal för fabrikationen, han kunde ingen se. Då fick han svaret: ”De behövs inte för allt vi gör går åt te å elda lokomobilen och iblan räcker de inte å då får vi hämta ett lass kol ifrå stan”
De ä ofta de ä på de viset mä möcke som kommunalgåbbane hittar på".//

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar