2008-10-12

Roskildestenen igen


Insänt av Kaj Sandberg:

"Hej igen,
Mina funderingar kring Roskilde fortsätter......

Vad gjorde fröken Hagensten 1949 (eller 1950) med sin småskoleklass vid Roskildestenen? Jag har frågat min sju år äldre syster. Jo, hon har också ett minne av en liknande promenad. Min far var vid invigningen 1908 12 år gammal men bodde i Lysekil. han borde vi ha frågat. Men det finns massor av oställda frågor till föräldrar. Nu är det för sent.

Nu har jag gått till skrifterna, jag menar Bohusläningen från 1908. Där finner jag en hel del skrivet om händelsen ifråga. Den fyra meter höga minnesstenen hämtades från norra Bohuslän, till en kostnad av 500 riksdaler.
Den 11:e februari 1908 utsände "Förvaltningsutskottet för anordnande af fosterländska fäster till firandet af Roskildeminnet". Ett upprop över hela landet med uppmaning att högtidlighålla minnet.

Kommittén som i tillsattes i Uddevalla för att ta hand om "väckt fråga" hade tänkt sig ett omfattande program. Bohusläningen skriver "det vore önskligt att fästen finge en allvarlig och högtidlig prägel. Det bör ej och behöfver ej ligga någon utmaning i detta historiska minnesfirande. (Man kanske åsyftar unionsupplösningens förhöjda puls år 1905). Den som styrer folkens öden har därför i tidens fullbordan gifvit oss de fyra landskap, hvilkas införlifvande vi nu fira."

Minnesdagen 26 februari startade kl. 9.30 med ett flaggtåg. I spetsen gick löjtnant Harry Ahlenius. Därefter följde små- och folkskolorna i Uddevalla, omkring 1200 elever. Till dessa anslöt sig realskolans, flickelementarläroverkets och Gustafsbergs barnhuselever, "anförda af respektive lärare och lärarinnor." Tåget utgick från Margaretegärde och passerade Villagatan, Stora Norrgatan, Drottning- och Kungsgatan. " Kosan styrdes till kyrkan, som snart ylldes af småttingarne med de vajande flaggorna.
Endast ett fåtal af de äldre intresserade kunde beredas plats i tämplet." Sedan en psalm sjungits beträddes predikstolen av kommunistern N.G. Dyberg. Ett mycket pompöst och högtravande tal följde nu. I texten blandades frejdigt bibliska och fosterländska avsnitt. När jag läste talet (eller predikan) första gången höpnade jag. Inte ett försök, inte en antydan till att beskriva de förhållanden den bohusländska befolkningen befannsig i år 1658 gjordes.

Här kommer talet till "småttingarne":
Svenska gossar och flickor, ynglingar och jungfrur, män och kvinnor! Hvarför äro vi idag samlade här i tämplet? För att såsom alla tillhörande ett folk gemensamt fira minnet af, att Sverige, vårt dyra fosterland, på denna dag för ett fjärdedels årtusen sedan, blef såsom rike, hvad det är såsom land, samt fira detta stora minne, som tillbörligt är, framförallt med ödmjuk tacksägelse till Herren, den allre högste, som äfven särskildt bor i helgedomen, för hans under och mäktiga gärningar med vårt folk samt med innerlig bön om hans framtida beskydd likasom vi ock böra hedra de mäns minne, hvilka voro hans redskap.
Vårt folk har åtskilliga märkes- och minnesdagar, ej minst de närvarande, då Gud byggde bro öfver Bälten, ej väl en bro af sten, trä eller järn men dock en bro och byggt af bärkraftig is, något som, såvidt man vet, ej skett under historisk tid, och därmed halp oss till seger och trygghet, såsom han en gång förde Israels barn öfver Röda hafvet till det dem lofvade landet.
Om vi kasta en blick på kartan, finna vi strax, att vårt land, det egentliga Sverige, särskilt dess södra halfva, härigenom fick sina naturliga gränser mot Östersjön, Öresund, Kattegatt och Skagerack. Ock det är ju lätt att förstå den stora innebörden häraf både ifråga om skydd mot anfall och med afseende på utvecklingsmöjligheter och framåtskridande.

De nämnda provinserna med deras bebyggare, läge och öfriga förmåner äro också ingalunda de minst värdefulla af Sveriges landskap, tvärtom. Därjämte höra ju dessa landskap egentligen till Sverige, fast de varit historiskt skilda därifrån en längre tid. Såsom och deras invånare äro af samma stam som öfriga svenskar. Ja, som en son af dessa bygder sjunger:

Vårt landskap är en bärgig bit
Af Sveriges sköna land.
Hvar bohusläning längtar dit,
till skogar sjö och strand.
O, Bohuslän! Med haf och skär
och klippor af granit.
Af Sveriges land du är och blir
den allra bästa bit.

Så kväder och en annan från denna vår stad:
O Bohuslän sköna, du vikingars land
besköljdt utaf Skageracks vatten!
Från Bullarens sjöar, från Gullmarens strand
det brusar så mäktigt i natten
från röster, som hviska om nordmannadygd.
Om svenskmannaheder i ärorik bygd,
och mod uti ofridens dagar.
Och svenskt blef du, hafsland när hafs-
tåget togs af oss, vidt från inhemska fälten.
En hafsmarsch för dig öfver isbro, som slogs
af Allmaktens hand öfver Bälten.
Ett giljarbref med svärd af den bragdrikes hand,
O Bohuslän, däjliga tärna.
Så enadt du till ett med vårt prövade folk
och trogen alltjämt blef du vorden.
Du blef det i handling, en sannskyldig tolk
af mångbesjungd trohet i Norden.
O land, du, som fostrat en vikingaätt
Du äktades själf uppå vikingasätt
Du Bohuslän storslagna tärna.

Så fira vi här denna dag äfven särskildt till minne af dottern Bohusläns förening med modern Svea, och allt Sveriges land och folk begår den som minne af en efterlängtad och välsignelsebringande fred.

Och visserligen föregicks på sin tid freden i Roskilde af krig och ett väl fördt sådant, som för öfrigt just var ett försvarskrig, där vi voro de anfallna. Skyldig heder må vi då bevisa minnet af den tidens hjältar och stormän: Konung Karl X Gustaf, Erik Dahlberg och andra hvilka i sin ordning voro lärjungar till vår store Gustaf II Adolf, den store sonen till Karl IX den kraftige sonen till fäderneslandets fader, Gustaf Vasa.

Men först och sist böra vi tänka på konungarnas Konung och Hans värk, som var, att han så länkade naturens krafter, att just då, när det bäst behöfvdes, väg väg till framgång bereddes, där äljest ingen väg var, liksom han ock gav sina tjänare insikt och kraft att gripa tillfället i flykte. Att här ett särskilt gudomligt ingripande förelåg, det förstodo också både Karl Gustaf och hans rådgifvare, särskildt Erik Dahlberg, hvilka voro män, som fruktade Gud, men därför och intet annat, och som erkände sanningen af Gustaf Adolfs ord, att den bäste kristen är den bäste soldat, ord hvilka särskildt slogo rot hos Lennart Torstensson, den store hjältens lärjunge, som redan på sin tid tänkt på att möta ett fientligt anfall från samma håll, på samma sätt, som var Karl X:s lärare i krigskonsten.

Nog af, Gud bygde bron till seger, som de gamle sade: Honom vare därför allena äran!
Vi hafva i våra dagar, då Sverige åter stå ensamt, endast hänvisadt till Gud och sig själft, vilket för öfrigt måhända är det bästa, vi hafva särskildt nu godt af att erinra oss våra fäders tro och styrka, att vi ej måtte misströsta utan i vår Guds namn resa baneret upp, redo att, om det gäller, offra lif och blod för fosterlandet, redo och att ej låta oss af långvarig fred insöfvas i falsk säkerhet utan vara på vår vakt.

Pastor Möller förrättade altartjänst och höll bön. Barnen tågade ut ur kyrkan, tillbaka till Margeretegärde, där de bildade fyrkant och löjtnant Ahlenius utbrakte ett : Lefve fosterlandet! åtföljdt af 4-faldigt hurra. Därpå upplöstes flaggtåget.
Ja detta var ett skådespel i sann fosterlandsyra, göticism, nationalism och vikingaförhärligande.

Freställningen speglade mer tidigt 1900-tals-mentalitet än sammanhanget bakom Bohusläns överförande till Sverige. Vår tidigare landshövding Per Nyström ogillade statyn på torget, segrarens bomärke. Han påpekade också svenskarnas mångåriga skräckvälde i Bohuslän.
Försvenskningen riktade sig inte minst mot språket. I Bohuslän talade man en sydnorsk dialekt. Sedan 1500-talets mitt hade man i kyrkan varje vecka hört och lärt danska, det språk som man också läste, och skrev på,de som kunde. Efter 1658 skulle psalmsång, predikan och evangelieläsning ske på svenska. Barnen skulle lära sig svenska i katekesundervisningen. Präster i norra Bohuslän skrev 1680 till riksdagen och begärde att få predika på danska eftersom det var svårt för församlingsborna att förstå. Det påminner om försöken att försvenska tornedalsborna.

Jag ser de tjugo sjuåringarna stående framför minnesstenen i Hasselbacken. Om vår fröken talade till oss som pastorn 42 år tidigare talade till Uddevallabarnen, anar jag orsaken till att vi inte kommer ihåg.
/ Kaj Sandberg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar