Tre gånger har jag varit inne i landshövdingens residens i Göteborg. Första gången var i januari 1964 då jag klev in genom porten och kvitterade ut mitt körkort, men då fick jag bara se entrén.
Andra och tredje gången var i veckan som gick. I måndags deltog jag i ett möte för byggnadsminnesägare (Gustafsbergsstiftelsen har 26 byggnadsminnesförklarade hus) och igår hade vi styrelsemöte i Herman Zetterbergs stiftelse. Landshövdingen, landsantikvarien (chefen för Bohusläns museum) och den förvaltande direktören för Gustafsbergsstiftelsen utgör styrelse för stiftelsen.
Och båda gångerna blev jag guidad av vår kunnige och underfundige landshövding Lars Bäckström.
Landshövdingeresidenset är en fantastisk byggnad. Det uppfördes i sin ursprungliga skepnad 1648-1651 som tjänstebostad åt generalguvernören och fältmarskalken Lennart Torstensson och hans hustru grevinnan Beata de la Gardie.
Under husets 350-åriga tillvaro har det byggts om tre gånger och dess historia är inte bara landshövdingarnas utan också Sveriges kungars. Karl X Gustav är för oss Bohusläningar mest känd som den kung som såg till att Bohuslän blev svenskt 1658.
Karl X Gustav samlade riksdagen i residenset samma år och fick dess klartecken för nästa krig mot Brandenburg. Men hans krigslycka hade vänt och han återvände till Göteborg julen 1659 som förlorare. I januari 1660 samlade han åter riksdagen i Göteborg, den här gången i Kronhuset.
Efter några veckors överläggningar insjuknade kungen plötsligt i influensa och bäddades ned i sitt rum i det Torstenssonska palatset (residenset). Där, i ett rum på andra våningen, avled han den 13 februari.
Sedan dess har sannolikt alla svenska kungar bott i residenset kortare eller längre tid. Och vårt nuvarande kungapar bor också där vid sina besök i Västsverige.
Ett trettiotal landshövdingepar har bott på residenset till dags dato. Landshövdingefruarna har en egen avdelning med sina porträtt i residenset.
Landshövdingskan Emma Jacobsson kan man förstås inte förbigå i detta sammanhang. Det var hon som startade Bohus Stickning på 1930-talet. Det var ett nödhjälpsarbete som gav många hemstickerskor inkomster. Residenset lär då ha förvandlats till
rena "ullstugan".Bohussalen måste jag förstås nämna. Det är ett vackert sammanträdesrum med Carl Wilhelmsonmålningar på väggarna.
När jag såg målningarna kom jag genast att tänka på den stora Carl Wilhelmsonutställning som Bohusläns museum skall ordna 2010.
Kanske kan man på något sätt i den utställningen berätta om konstnärens väggmålningar i residenset? //
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar