2015-04-14

Lyssna på Birger Magnussons egen berättelse från nedskjutningen av det tyska planet idag för 75 år sedan


Idag är det exakt 75 år sedan nedskjutningen av det tyska planet i Uddevalla den 14 april 1940. Det här är en inspelning som gjordes 1990 när det var 50 år sedan planet sköts ned. Jag hade länge försökt hitta någon som var med vid nedskjutningen för att kunna få en korrekt beskrivning av det som hände.

På hösten 1990 satt jag på mässen på I 17 och vi kom att prata om detta då min dåvarande chef, majoren Jan Fogelin, plötsligt sa: "Chefen för luftvärnstroppen har jag träffat. Vi gjorde FN-tjänst tillsammans på Cypern" - Han kom inte ihåg namnet men vi rusade ner på hans kontor och tog fram Arméns rulla och på LV 3 kände han igen Birger Magnussons namn. Han skulle då vara 70 år och numera pensionär men vi tänkte att på LV 3 vet de säkert hur man kan få kontakt med honom. 

Jag ringde LV 3:s telefonväxel och förklarade att jag sökte major Birger Magnusson. - "ja, ett ögonblick!", svarade telefonisten och strax svarade en röst: "Magnusson!" - Häpen över att så snabbt fått kontakt med honom frågade jag: "Vad gjorde du den 14 april 1940?" - Det blev tyst, sedan sa han: "Då var jag i Uddevalla och sköt ned ett tyskt plan!"

I själva verket var det så att den unge furiren Birger Magnusson var ställföreträdande troppchef men just den här söndagen hade troppchefen åkt till Göteborg på ordergivning så Magnusson fick ensamt ansvar för troppen.

Regementschefen bjöd ner Magnusson till Uddevalla och vi hade en temakväll på Bohusläns museum om nedskjutningen och dagen därpå hade jag samlat ett antal ögonvittnen, Birger Magnusson och media på Musikberget där pjäserna stod. Inspelningen är således gjord på plats.

Efter intervjuerna gjordes ett radioprogram som gick i P 4 Väst. Jag skickade ett kassettband med radioprogrammet till Birger. Han hade ingen kassettbandspelare i hemmet utan han och frun gick ner till sin segelbåt och satt där på kvällen och lyssnade. 

Birger ringde mig nästa dag och berättade att när de lyssnat färdigt på programmet vände sig frun mot honom och sa: "Varför har du aldrig berättat detta för mig?"

Tilläggas kan att de varit gifta i 46 år vid det laget.

Nedan följer ett utdrag ur min och Ulf G Erikssons bok "Historien om Uddevalla" om nedskjutningen.

"En sådan dag då spänningen i Uddevalla steg över kokpunkten var den 14 april. Ett tyskt trupptransportplan av märket Junker 52 siktades strax efter klockan 12 över Herrestadsfjället, på väg söderut. Ovanför Byfjorden lade planet om kurs, rakt in mot staden och dess regemente där en automatkanon just monterats på luftvärnsbatteriet som ställts upp på Musikberget.

När flyglarmet gick var det nog få i Uddevalla som inte trodde att det rörde sig om början till en tysk invasion. Personalen vid batteriet hann göra sig i ordning och när planet var tillräckligt nära gav det för tillfället ansvariga befälet, furiren Birger Magnusson order om varningseld.

Planet visade inga som helst tecken på att man var i nödläge och då blev ordern - verkanseld.

Och verkan blev det, nästan omedelbart. Planet fattade eld och med en svans av svart, tjock rök försvann det över skalbankarna vid Bräcke. Där störtade det helt nära dalslandsvägen och brann upp medan ombordvarande ammunition exploderade med ett väldigt smattrande. Det vill säga, inte riktigt all ammunition, för en hel del ammunition till flygplanskulsprutan hade kastats ur planet och även kulsprutan klarade sig bra. Så bra klarade den sig att den byggdes om till en stationär kulspruta, som sedan deltog i regementets luftförsvar resten av beredskapstiden. Kulsprutan kan idag beskådas på Bohusläns Försvarsmuseum.

Under tiden gjorde luftvärnstroppens personal sig redo för nästa insats men något mer fientligt flygplan dök inte upp över stan.

Så början på en invasion var det inte, utan troligen en nödåtgärd. Antagligen hade besättningen blivit orolig för bensinbrist och siktat in sig på att nödlanda på Samnerödsfältet mellan regementet och Rimnersvallen. Besättningen bestod av tre man som alla omkom och begravdes under militära hedersbetygelser på Sigelhults kyrkogård. De var Ernst Lück, 25 år, Heinz Priehäusser, 23 år samt Reinhold Buchhorn, 38 år. Några decennier senare flyttades deras stoft till en tysk massgrav på Kvibergs kyrkogård i Göteborg.

Bohuslän fick för övrigt utstå åtskilliga överflygningar av tyska trupptransportplan på väg till och från Norge. Och samme furir Magnusson som gav order om nedskjutningen över Uddevalla lyckades skjuta ned ännu ett av dessa plan vid Gravarne (numera Kungshamn) senare under kriget. Den gången såg han planet sjunka i havet.

Försvarsstaben försökte hemlighålla nedskjutningen över Uddevalla, trots 100-tals vittnen. I radiosändningarna under eftermiddagen hette det "att ett tyskt trupptransportplan krockat med en bergvägg i Uddevalla".

Uddevallas båda tidningar Kuriren och Bohusläningen blev uppringda av Försvarsstaben med besked om att samma version skulle stå i tidningen nästa dag. Det gick man inte med på lika lite som man underlät att publicera bilder på det havererade planet.

- Vi skriver precis som det är, gav Frank Eriksson, legendarisk chefredaktör på Kuriren, besked om och så blev det. Några efterräkningar för detta "brott" blev det inte och tyska radions sändningar på svenska senare på kvällen sade också som det var - "att den aggressiva svenska krigsmakten skjutit ned ett tyskt plan".


Samma dag gick flyglarmet ytterligare två gånger över Uddevalla. På eftermiddagen förväxlades ett svenskt plan med ett tyskt och när sirenen tjöt för tredje gången på kvällen var uddevallabornas nerver bra nära bristningsgränsen. Även denna gång var det dock falskt alarm och fullt så dramatiskt blev det inte mer i Uddevalla under kriget. Inte heller kom de sex luftvärnspjäser till användning som befolkningen samlat in pengar till. En luftvärnsförening bildad i mars 1940 fick rejäl skjuts på sin insamling av pengar efter söndagens dramatik och sammanlagt fick föreningen ihop en bra bit över en kvarts miljon kronor".  //

1 kommentar:

  1. Erling Johansson2015-04-14 19:24

    Mycket intressant att läsa reportaget samt självfallet att höra Birger Magnusson själv berätta om händelsen i filmen. Detta är en historisk berättelse för bygden som måste bevaras till eftervärlden. Stort tack Gunnar för trevliga berättelser som vi har det stora nöjet att få ta del av!

    SvaraRadera