2015-12-01

INTERNERINGSLÄGER 1945 - ett 70-årsminne



Insänt av Jo.O. Rune Hasslöf:

INTERNERINGSLÄGER 1945  ̶  ett 70-års minne

Krigsslutet i Europa förde främmande soldater till Sverige. På Backamo fann de en fristad under ett drygt halvår. Ett tidigare publicerat kapitel ur Backamo och Bohusläns regemente från 1996 som aktualiserats.

Ett telegram från befälhavaren för III. militärområdet i Skövde, nr H 1179 1/5 1945, överlämnades av dåvarande chefen för Bohusläns regemente till pensionerade majoren Uno Jakobsson på eftermiddagen den 1. maj i fredens år 1945. Ett interneringsläger för i första hand 1000 personer skulle omedelbart upprättas på Backamo. Enligt militärbefälsordern skulle även ett läger för ett mindre antal interner förberedas på Grunnebo. Major Jakobsson hade utsetts till chef. Samma dags kväll skrev den nyutnämnde chefen för Backamolägret sin första order. Den genomgicks med tjänstegrenschefer m.fl. på regementet i Uddevalla dagen därpå och ledde till en verksamhet på lägerplatsen som liknade den kring sekelskiftet.

Till den gamla anrika lägerplatsen kom en handräckningsstyrka om en pluton under löjtnant Nils Niklassons befäl. Taggtrådshindret reparerades, vakttorn sågs över och ett 50-tal tält restes. Alla avträden tvättades med hett vatten och behandlades med klorkalk. Stora mängder intendenturmateriel lades upp i anslutning till lägret. Sjukvårdsorganisationen upprustades och lokaler för lägerledningen iordningsställdes. Det var febril verksamhet inom hela området.

Lägerstaben, som inkallats till personalersättningskompaniet i Uddevalla, anlände till Backamo den 4 maj på morgonen. Den förlades till att börja med inom lägret men inkvarterades efter någon vecka i gårdarna runt lägerplatsen. Staben bemannades förutom av major Jakobsson av kaptenerna Sigurd Bursell och C-G Carlsson som ställföreträdare, den senare chef för Grunneboenheten, adjutanten löjtnant Nils Gadelii, assistenten Roland Mentzer, tolkarna fänrikarna Sven Pehrsson och fil.mag. L.O.E. Svensson, stabsunderofficeren Lars Schmidt, lägerläkarna Holdo Fredriksson och Åke Häggmark. Vaktstyrkan kom från skolkompaniet ur I 17 Depå under ledning av löjtnant Oskar Nilsson. Det särskilt inkallade 86.skkomp med löjtnanten Magni som chef anlände efter någon dag. Dessa avlöstes efter 14 dagar av 2.skkomp ur I 47 under befäl av kapten Nils Grönvall. Kompaniet hade gjort beredskapstjänst vid norska gränsen.

Lägerinstruktioner och annat som omgående utarbetats sändes genast till försvarsstaben. Men  nödvändiga instruktioner och handlingar, som lägerkommendanten begärt, lät vänta på sig.
Ubåtsbesättningen på U 3503 ankom till Backamo vid 21-tiden den 9 maj. Foto Walter Höch.

Den 7 maj undertecknade Tyskland den ovillkorliga kapitulationen i den allierade överbefälhavarens högkvarter i Reims. Redan följande dag kom meddelande till Backamo om att det under den 9/5 skulle komma 32 tyskar från Göteborg och 57 från Lysekil. De förra, en blandad skara från den av engelska Mosquitos utanför Vinga sänkta minsveparen M 293, kom på eftermiddagen. De senare var en u-båtsbesättning om 6 officerare, 8 underofficerare och 40 manskap som kom välutrustade marscherande in genom grindarna till interneringsläger Backamo strax före kl 21. Fartygschefen, ”oberleutnant zur See” Hugo Deiring från Grünenback, gick i spetsen. U-båtsbesättningen kom från den tyska ubåten U 3503, som 8 maj 1945 hade sänkts av den egna besättningen vid Vipeskär utanför Lysekil
Jacobsson, Deiring och Thimm

Efter det att lägerchefen hälsat de internerade välkomna till en av de skönaste gamla exercisplatserna i Sverige fick de anlända tyskarna till stabsunderofficeren uppge nummer och namn innan läkarundersökning och desinficering skedde. Manskapet förlades i barack I, officerare det gamla sjukhuset, byggnad 14. Efter några dagar kom ubåtsbesättningens packning samt mängder av konserver som sanerats i Lysekil. Mest varje dag droppade nu flyende, deserterade eller asylsökande tyskar, österrikare och andra som tjänat den tyska krigsmakten in till lägret, ofta via Skafteröds hållplats, där tågen gjorde uppehåll. Men det kom också större kontingenter om både 100 och 300 man åt gången.'

Två kriminalpoliser stationerades på Backamo för att hålla förhör och göra utredningar. Staben kompletterades med en krigskassör, vpl fänriken Sigfrid Gustafsson, I 15, som tjänstgjorde till mitten av juli. Den 15 maj kom fler blivande interner; en general, två överstar, sju majorer samt 344 övriga officerare, underbefäl och manskap från Kalmar där de landstigit och förklarats internerade. Några dagar senare kom ytterligare några hundra tyskar. Dessa spillror av ett par tyska förband från Kurland och Hela hade i småbåtar tagit sig över Östersjön. De var på väg till Flensburg enligt order och räknade nu med att bli behandlade enligt Genève-konventionens bestämmelser.

Inmönstring med registrering och läkarundersökning följt av förläggning gick smidigt och snabbt. Under de första tre veckorna i maj kom närmare 1400 soldater tillhörande tyska krigsmakten till Backamo. Lägret blev överbefolkat. Cirka 100 interner, alla icke-rikstyskar främst österrikare, överfördes efter ungefär en månad till det den första juni inrättade Grunnebo-lägret.  I mitten av juli fanns inom Backamo 1226 interner varav 111 officerare.

 En så stor skara interner måste naturligtvis organiseras på något sätt. Och så skedde. För varje barack utsågs en tysk major som chef och för var hundrade man bildades ett kompani.. Fyra kompanier samlades till en bataljon. Redan efter några dagar hade så många interner tillkommit att en andra bataljon bildades. I slutet av maj organiserade en tredje bataljonen. Undantaget var ubåtsbesättningen som utgjorde sin egen enhet. I lägerorder nr 1 och 2 bekräftades organisationen av lägeräldsten, generallöjtnanten Angelo Müller. Till hans förfogande fanns översten Mathias Schipp von Branitz som svarade för den dagliga ledningen av de tyska angelägenheterna och kontakten med de internerade. Tyskarna skötte själva de två köken på Backamo. För sjukvården svarade de tyska läkarna Hans Schmeller och Georg Bentz. Tandläkare var Ulrich Scharlow med tandtekniker Edwin Weber som assistent.
   I början av juni avlöstes majoren Jakobsson som lägerchef av kavalleristen, f.d. militärattachén överste Nils Brunsson. Nu blev det en mer strikt ordning i lägret. Ny lägerledare från 17 juni blev översten, greve Clementz von Merveldt

Med organisation följde också postitiva åtgärder för att hålla internerna sysselsatta. Den rikligt tilltagna fritiden måste göras meningsfull. Morgongymnastiken var redan igång den första interneringsdagen genom u-båtsbefälhavarens egen försorg. Man ville också hålla sig informerad om händelserna i Europa, de fyra medförda privata radioapparaterna kom väl till pass. Dessutom skaffades tio fältradioapparater fram. Svenska tidningar fanns att tillgå i ”Kantine" (marketenteriet) och i ”Offiziersheim" (officersförläggningen i gamla sjukhuset). En tysk lägertidning Backamo Nachtrichten kom med sitt första nummer 26 maj. Denna tidning anslogs på 5 ̶ 6 olika ställen i lägret och lästes flitigt av internerna. BN Illustrierte, var en lättsammare tidning som från början av augusti stencilerades och utgavs i större upplaga. Språkkurser och andra studiecirklar startade. Kyrkoherde Hermann Kiesow från den tyska församlingen i Göteborg höll föredrag om svensk historia och svenskt samhällsliv. Redan i slutet av maj var det premiär på den första lägervarietén.

Efter många misslyckade försök lyckades den svenska lägerledningen så småningom och vid midsommartid få tillåtelse från Försvarsstaben att bygga ut det befintliga flygfältet, den gamla exercis- och övningsplatsen på mon. När beskedet kom den 14 juni var det bråttom; omedelbar igångsättning, löd ordern. Till att börja med gjordes arbetet frivilligt för att senare i praktiken bli obligatoriskt. Under sensommaren kunde iakttagaren se marscherande tyskar, beväpnade med spett, spadar, korpar m.m. morgon, middag och kväll taktfullt bege sig till och från arbetsplatsen och givetvis under bevakning. Halva dagen grävning och schaktning, den andra halvan kurser och föredrag. På så sätt sysselsattes alla trots att verktyg saknades. Fr.o.m. oktober var det heldagsarbete på flygfältet.

Till lägerledningen framfördes önskemål om fack- och skönlitteratur, sportutrustning och mycket annat. Krigskassören Sigfrid Gustafsson, som ofta hade anledning att uträtta tjänsteärenden utanför lägret, han skötte också terminslönerna i Grunnebolägret, fick i början av juni en mycket hövlig förfrågan om han i Uddevalla kunde skaffa klassiska orkesterpartitur. Det var korpralen Walter Höch som fått sin musikutbildning avbruten av kriget och i Baltikum dagen före kapitulationen blivit av med sin käraste egendom. Nu önskade Höch återuppta sina studier och bad om hjälp. Naturligtvis uppfylldes hans önskan. Också andra mer praktiska saker måste ordnas. Den tyska ordningen gjorde sig gällande när det gällde tvätt, officerarna för sig, sedan underofficerarna och därefter resten. Även när det gällde avträden, 00, ville den tyska ledningen ha skilda toaletter för befäl och manskap. Badplatsen nere vid Grinnerödssjön ville internerna också ha särskilda arrangemang vid. Det var nog inte utan att lägerchefen blev en smula irriterad över dessa enligt hans mening bagatellartade propåer. Han hade ju andra viktigare problem att lösa bl.a. att få militärbefäls- och försvarsstaberna att lämna klara, entydiga order och instruktioner samt sända begärd materiel

Bland de internerade fanns yrkesmän av många olika slag. Deras kunskaper kom nu väl till pass. Regissören löjtnanten Herbert Maurer drev varieté i marketenteriet. Man tog in över 400 åskådare vid varje föreställning. Och var fjortonde dag var det premiär på en ny kabaré. Entréavgift 50 öre. En orkester bildades. Premiärkonserten Für jeden etwas gavs den 2 juni. En sångkör kompletterade det musikaliska och lät tonerna ljuda över lägret. Andra kulturarbetare var bl a porträttmålaren korpralen Kurt Roprecht, landskapsmålaren korpralen Heinrich Schabel och Franz Häfele samt konstprofessorn Schmidt. Sammanlagt var det ett tiotal konstnärer som med vakt som följeslagare fick söka motiv även utanför lägret. En konstutställning arrangerades 22 juli. Två av de tavlor som Heinrich Schabel utförde såldes för 5:- kr per styck. Biblioteket som till stor del kom från tyska församlingen i Göteborg omfattade över 600 band. Dessa var ständigt utlånade. Den 15 september var det höstpremiär på lägerbio Backamo. Filmen Sprich mir nicht von Liebe visades.
Kyrkoherden i Christine församling, Göteborg, Herman Kiesow tecknad av en tysk intern.

Även själavården uppmärksammades på Backamo. Den svenske kyrkoadjunkten Johannes Ivarsson var bland dem som inkallats till tjänstgöring vid ,0lägerstaben. Han hade arbetat i Wien och behärskade det tyska språket. Den första gudstjänsten hölls den 13 maj. Det andliga arbetet övertogs fr.o.m. 30 maj av den utsedde lägerprästen, kyrkoherden i tyska Kristine församling i Göteborg, Hermann Kiesow. Detta uppdrag fullgjordes så länge de tyska internerna fanns i Sverige. Vid vackert sommarväder hölls var fjortonde dag gudstjänsterna i det fria. Vid dåligt väder höll man till i marketenteriet.

I början av augusti tilläts en utvald skara att marschera till Grinneröds kyrka där högmässa genomfördes. Gudtjänsterna var i allmänhet mycket välbesökta. Ungefär 300 interner deltog vid varje högmässa. En annan kyrklig akt var det den 19 juli, då jordfästes överfuriren Franz Schabram. Och under hösten konfirmerades två sjömän från minsveparen M 293. Upprepade försök gjordes att via Röda Korset och Vatikanen få kontakt med överlevande anhöriga hemma i det ockuperade Tyskland.
Interneringslägret sett med konstnären Franz Häfeles ögon.

Internerna hade egentligen allt de kunde önska sig i lägret. Men det är givet att lägerlivet blev enahanda De saknade kontakt med sina anhöriga. Några saknade alkohol. Och man saknade omväxling. Det ordnade i alla fall en företagsam sextett. De tog sig för att nattetid gräva en stor jordhåla några meter under marketenteriet. Med stor fyndighet förfärdigade en av dem delar till en mindre destillationsanläggning. Den hopfogades nere i hålan, ”Station 18", som den kom att kallas. Potatis anskaffades från köket och så var hembränningen igång. Under många sommarnätter kröp de sammansvurna till sitt hemliga gömställe och festade natten igenom. Deras hemlighet upptäcktes aldrig under interneringstiden.

 Upprustningsarbeten inom och utom lägret krävde också yrkesfolk. Forstmästaren Daniel Voss, stämplade ut skog som skulle avverkas. Stadsträdgårdsmästaren i Dresden, Herbert Wiehle, hade en grupp interner som snyggade upp lägerområdet med planteringar och rabatter. Diplomingenjören Wilhelm Haaser ledde målning och reparation av de gamla barackerna och arbetet med flyttning och uppsättningen av många beredskapsbaracker från gränstrakterna. Dessa ersatte de många tält som dittills använts och som redan under sommarens regn läckt en hel del.

Ju närmare julen man kom ju intensivare arbete med förberedelser av olika slag inom lägret. En grupp finhantverkare från södra Tyskland, slöjdare, dockmakare etc. tillverkade leksaker som skulle sändas till Tyskland eller skänkas till svenska Röda Korset f.v.b. till barn. Det var ett glädjefyllt arbete som många icke-hantverkare också deltog i. En stor leksaksutställning hölls den 14 oktober. Inom lägret diskuterade man allmänt vad som skulle hända i framtiden. Fick man stanna i Sverige? Skulle man skickas någonstans och i så fall vart? Ryktesspridningen var stark i oktober och mitten av november. En del fakta kunde man läsa i dagstidningarna eller fick översatta. Vad varken lägerledning eller interner visste var att dåvarande svenska samlingsregeringen redan i juni (16/6 1945) medgett utlämning till Sovjetunionen av de tyska soldater som från sovjetisk-tyska fronten flytt i Sverige.

Förstärkningsarbeten på befintligt taggtrådshinder och mer uppmärksam bevakning gjorde internerna misstänksamma. Oron spred sig. Särskilt som man från svenskt håll noga samlade in uppgifter om var förbanden och de enskilda soldaterna hade varit vid vapenstilleståndet i maj 1945. Enskildheterna noterades omsorgsfullt. Många interner sökte ändra de vid ankomsten och inregistreringen lämnade uppgifterna. Överste Brunsson hade många och långa samtal på sin expedition med klagande och vädjande soldater. Och från beslutande instanser kom vaga besked. I radio och tidningar talades och skrevs om Genève-konventionen. Ovissheten och ängslan spädde på olustkänslan hos tyskarna i lägret. Men så i slutet av november, lördagen den 24, kom den klargörande och väntade informationen, regeringens beslut den 23 november med reservation (den hemlighölls tills efter utlämningen) av de tre ingående juristerna, vidarebefordrad av lägerledningen "Internerna utlämnas till ockupationsmakterna tisdagen den 27 november”. Och nu hände saker både i landet och i lägret

Lägerchefen protesterade. Chefen för Grunneboenheten, reservkaptenen Carl Gustaf Carlsson, begärde omedelbart avsked. Studenterna demonstrerade. Ärkebiskop Eidem vädjade. Konungen, Gustaf V, intervenerade direkt hos Stalin. LO, arbetarkommuner och fackförbund med flera socialdemokratiska organisationer protesterade i sin tur mot hetsen mot regeringen och dess beslut. Folkrätten, asylrätten, Genève- och Haagkonventionerna blev föremål för långa och djupgående juridiska utredningar. Utlämningsavtalet både kritiserades och försvarades. Folk var för och folk var emot. Order avlöste kontraorder inom förläggningen .

För internerna inom Backamolägret hotade nu deras hemskaste mardröm att bli verklighet. Tillbaka till Ryssland, tillbaka över Östersjön till segrarmakten som aldrig godkänt eller skrivit under Genève-konventionen. Hungerstrejk blev det vapen som i första hand stod de internerade till buds. Den hade inletts på söndagsmorgonen. I staben ledde general Müller med verklig frenesi och under stor uppslutning från övriga officerare arbetet med skrivelser till konungen, till företrädare för Sveriges regering och riksdag, till europeiska kyrkliga ledare, till Storbrittaniens, Förenta Staternas och Frankrikes ambassadörer i Stockholm och många fler. Nu kom generalens diplomatiska talang verkligen till sin fulla rätt. Tolken Sven Pehrsson hade inkallats för att hjälpa till med översättning till svenska av de många dokumenten. Det var bråttom. Lördags- och söndagsdygnen försvann i ett nafs. Pengar hade insamlats av de tyska officerarna så att alla hänvändelser kunde skickas telegrafiskt. Man betalade t.o.m. en svensk officers resa som kurir till Stockholm. Det var löjtnant Fogelklou som utsågs för uppdraget. Även pressen fick ta del av skrivelserna och publicerade en del, ofta med syrliga kommentarer och då med hänsyftning till vad som avslöjats om koncentrationsläger m. m. (Trots att dessa var kända redan år 1943).

 Den tvivelaktiga utlämningen fördröjdes, av transporttekniska skäl och uppsköts genom ett meddelande den 26 november. Det blev bekantgjort samma dag på Backamo. Internerna trodde att deras vädjan hörsammats. Vilda glädjescener utspelades. Den svenska flaggan hälsades med speciellt stor aktning när den hissades på tisdagsmorgonen. Men glädjeutbrotten kom för tidigt. Redan på eftermiddagen var stämningen på nollpunkten igen. Internerna slets mellan hopp och förtvivlan. Ovissheten var nervpåfrestande och plågsam. Inom lägret avvaktade man det slutliga svaret på böner, vädjande brev och ansökningshandlingar. Hungerstrejken fortsatte. Men förgäves. Den blodiga fredagen på Backamo då lägret överrumplande skulle utrymmas, kom. Regeringen hade nämligen hemlighetsfullt fastställt utrymningen till fredagen den 30 november. Alla detaljer hade förberetts mycket grundligt. Nu skulle det handlas. Så här citerar lägertolken Sven Pehrsson i sina Minnen ett tidningsreportage från 1/12 1945:

Morgonen var kall och kylig med några graders frost. Dagen grydde i öster men det var ännu mörkt och skogen stod svart runt om. På lägerplatsen vimlade det av folk. Där fanns statspolisen och fältpoliser. Där stod militär utposterad runt om med skarpladdade gevär. Kulsprutor hölls redo. Patruller med hundar var redo att rycka ut. Man hade väntat våldshandlingar och inrättat sig därefter. Det talades om ett tidigare utbrytningsförsök i början av veckan, vilket emellertid stoppats tack vare den svenska militärens påpasslighet

Dagen för det länge väntade uppbrottet var inne. Allt hopp att få bli kvar i Sverige var sålunda ute för tyskarna. Vad som sedan följde blev en orgie av blod, skrik, självmordsförsök och stympningar. Verket hade först hunnit till officersbaracken och innan ännu polisstyrkorna hunnit ingripa hade 16 man gjort mer eller mindre svåra stympningsförsök. Man hade tidigare tagit ifrån internerna allt vad som fanns kvar av knivar, yxor och andra vassa vapen, men åtskilligt hade undangömts. Här är allt väl, svarades från officersbaracken, men när man såg närmare efter sprutade blodet över golv och väggar. Bl. a. hade dolts en yxa och man hade också förfärdigat ett stympningsvapen bestående av rakknivsblad fastsatta i en träkloss. Den ene officeren hjälpte den andre med stympningen. Officerarna föregick sålunda manskapet i ett obalanserat och hysteriskt uppträdande. Det kunde följaktligen inte gå annat, än som det gjorde. Löjtnant Werner Weideling hade tagit sitt liv genom att hänga sig i officersförläggningen.

Vid nio-tiden kunde dock den första bussen med interner köra ut från Backamo till järnvägsstationen i Ljungskile. Där väntade tåget för färd till Trelleborg f.v.b. med båt. Under förmiddagens lopp kom buss efter buss med de forna tyska militärerna och deras bagage till stationen, urlastning och avprickning skedde. Så marscherade de utlämnade två och två till tåget, steg på och kl 12.20, tjugo minuter försenat avgick transporten från Ljungskile. En andra transportomgång lämnade Ljungskile kl 18.30. Därmed var inte utlämningen fullbordad. Ganska många hade lyckats gömma sig, däribland de tidigare omnämnda sex spritfabrikörerna. De upptäcktes någon vecka in i december. Andra, en del sjuka, många självstympade eller och några försvunna, sammanlagt 225 interner skulle efterhand komma påträffas eller  i skick för avtransport. Alla interner måste kunna utlämnas så att slutet avtal kunde fullföljas. En omgång transporterades till Sovjet 13-15 december och de sista 23-25 januari 1946. De från väst till Sverige anlända fördes till den brittiska zonen i Tyskland samtidigt med första eller tredje utlämningen.

Internerna i Grunnebolägret överraskades totalt och där gick utrymningen lugnt till. Av de internerade i Backamo blev vid första utlämningen 32 % ej avtransporterade p g a sjukdom eller självstympning. De deserterade icke-rikstyskarna undgick utlämning och civilförklarades senare. Övriga, som undgick första utlämningen - utom några få rymlingar - utlämnades med de senare transporterna.

Historien om Backamo som interneringsläger fick sitt sorgliga slut i och med interneringslägrets avveckling. Den genomfördes under vintern och våren 1946 av personal från I 17. Det var mycket upprensningsarbete som krävdes i lägret. Kvarlämnade persedlar, övergivna tillhörigheter hopsamlades och storstädning genomfördes. Interneringslägret, avtransport och följder har skildrats förutom i aktuella dagstidningar i flera böcker av f.d. interner. Historiekommittén vid Bohusläns regemente gav år 1963 ut en sammanställning av olika vittnesmål. En avhandling, Curt Ekholm Balt- och tyskutlämningen 1945 ̶ 46 har även granskat händelserna, inte minst händelserna på Ränneslätt, den s.k. baltutlämningen. Flera artiklar och skrifter har publicerats om balterna. Men man glömmer att balterna var i klar minoritet. Tyskarna var drygt 2500.

Hur många kom då tillbaka? Något fullständigt och korrekt svar kanske aldrig kan lämnas på frågan. Forskning pågår och man tror sig kunna uppskatta att mindre än hälften av de utlämnade ej återvänt från krigsfångenskapen i öst. Troligen har de flesta av dessa avlidit. Av dem som återvände blev de flesta repatrierade och hemtransporterade under åren 1947 till omkring 1952 med huvuddelen 1948-50. Generallöjtnant Angelo Müller återkom från krigsfångenskapen i NKVD lägret 168 i Minsk 6 oktober 1955. Han avled 29 maj 1958.
                                                                                                             J O Rune Hasslöf
PS. Ovanstående baseras på intervjuer med befäl som tjänstgjorde under interneringstiden och närboende till Backamolägret samt några f.d. interner. Anteckningar och dagböcker har utgjort primärkällor som kompletterats med uppgifter i dåtida tidningsartiklar. DS
Texter till illustrationer som finns i ”Backamo och Bohusläns regemente” av J O Rune Hasslöf och Per J Norberg och under medverkan av Lennart Gabrielsson.  //

2 kommentarer:

  1. Ett förbannat mörkt kapitel i Sveriges efterkrigshistoria.
    Det var nog så att dom som inte kom tillbaks från Sovjet "avled" där.
    Kommunismen i olika länder med dess ledare är den ideologi som har mest liv på sitt samvete sen 1900-talets början, med råge.

    SvaraRadera
  2. Mycket intressant och välskriven artikel.
    Besökte Backamo i helgen på Bondens dag. Hittade en utställning om interneringslägret där efter andra världskriget. Hade ingen aning om att det användes för Tyska krigsfångar. Hur kunde Svenska regeringen gå med på att utlämna dom till Ryssland = en säker död.

    SvaraRadera