2016-09-25

Minnenas Backamo

På höstarna när det var repövningar på regementet fick den inneliggande åldersklassen som regel flytta ut från kasernområdet både till Ramsvik och till Backamo. Båda lägren förvaltades av Bohusläns regemente och har sin speciella historia.


Backamos historia är förstås betydligt längre än Ramsviks. Det var regementets lägerplats fram till 1913 då kasernerna i Uddevalla stod färdiga att tas i bruk. Men regementet behöll alltså den gamla lägerplatsen ända fram till regementets nedläggning 1992. Och därför har generationer värnpliktiga minnen från Backamo. Låt oss göra en uppdatering så som det ser ut idag då det är stiftelsen Backamo lägerplats som förvaltar lägret.
Strax till vänster om grindarna ligger expeditionsbyggnaden.
Snett till höger när man kommit in genom grindarna ligger manskapsbarack nr 2, eller Tvåan. Nu håller den på att renoveras genom takomläggning och ommålning.
Manskapsbarack nr 1, eller Ettan. På min tid kallade vi dem för lägerhyddor.
Manskapsbarack M1858. Den äldsta av byggnaderna. Här väcks minnena till liv. Som furir blev jag beordrad att vara kompaniadjutant då den ordinarie stannade kvar inne på regementet. Jag hade expedition här inne och fick två sjukskrivna beväringar på halsen. De kunde inte delta i kompaniets övningar utan skulle ha lättare tjänst.

Jag satte dem att sopa inne i manskapsbaracken. Då kunde jag genom väggen höra dem därinne när sopborstarna drogs fram och tillbaka över golvet. Efter någon timme märkte jag att det var märkvärdigt tyst och gick runt och in i baracken. Där fanns jag de båda gossarna djupt insomnade i var sin säng.

En uppsträckning för försummelse blev det förstås men gossarna protesterade inte utan tog emot uppsträckningen under enskild ställning.

Samma kväll satte jag dem att elda i bastun, dvs se till att den var varm när kompaniet kom tillbaka efter genomförd nattorientering. Först i mål var kompanichefen kapten W som fann de båda gossarna sovande på en brits och bastun var förstås kall. Dessa två gossar minns jag särskilt. Den ene var bror till en äldre kollega på regementet och den andre blev senare i livet generalmajor och ställföreträdande överbefälhavare för Försvarsmakten.
Jag letade en stund och minsann upptäckte jag några av de stenar som 1945 hade placerats för att de tyska internerna skulle kunna stå uppställda på raka led.
Här på den öppna platsen låg tidigare de värnpliktigas matsal och till vänster personalmatsalen. Från de värnpliktigas matsal har jag två minnen. På baksidan fanns en lastbrygga där det understundom anlände mat i förpackningar. Eftersom vi hade en minhundpluton inkallad, dvs en massa jyckar som hade ryckt in på repövning, så anlände hundmaten till matsalens lastbrygga. De värnpliktiga trodde att maten var avsedd för dem och protesterade högljutt.

Det andra minnet var dagkorpralen som var hungrig och i mörkret på kvällen tog sig in i köket där han i en stekpanna hittade några köttbullar. Han måste ha varit bra hungrig som kunde pressa i sig de mögliga köttbullarna. De hade legat där i någon vecka efter en lottaövning. Såklart blev han matförgiftad.
Här låg bastun, idag toalettbyggnad. Och precis som på Ramsvik brann bastun då och då.
Nere vid Grinnerödsjön står den här brandboden med sitt vattenintag. En bensindriven motorspruta stod inne i boden och här övade alla kompanierna brandbekämpning. Om brand skulle uppstå så sprang avdelade mannar ner till brandboden och startade motorn och slängde i sugslangen i Grinnerödsjön medan andra tog de hopkopplingsbara brandslangarna därinne och började lägga ut dem och koppla ihop dem upp emot lägret.
Brigadstab med stabskompani låg på Backamo 1970 (?) då bastun här till höger började brinna. Brandlarmet gick och alla visste vad som skulle göras. Snart kunde man se slangen läggas ut och komma upp från sjön mellan barackerna där borta och fram till vattnet. När slangen var utlagd hördes kommandot: VATTEN!!!.

Den som skrek var brigadchefen överstelöjtnant P som hade grabbat tag i brandslangens munstycke. När brandsprutans motor började pumpa ut vatten i slangen så styvnade den för att till slut vara framme vid munstycket. Men nu gick det inte som det var tänkt. Man hade nämligen av misstag tagit den brandslangen som användes vid övning. Den var full med små hål vilket snart visade sig i form av massor med små vattenstrålar som sprutade åt alla håll.

Men slutligen hade slangen ändå styvnat så pass att brigadchefen kunde öppna sprutmunstycket med enda resultatet att en kort stråle sköt ut och sedan inget mer vatten. Vi som såg detta, inklusive brigadchefen, skrattade hysteriskt åt denna syn. Skratten avbröts av brigadchefen som skrek: RING BRANDKÅREN I LJUNGSKILE!!! Och brandkåren kom efter en bra stund och då var bastun till hälften nedbrunnen.
Barack nr 41 eller befälsbaracken. Där har jag sovit många nätter. Ett särskilt minne var när jag satt inne i baracken och förberedde en övning. Jag märkte efter en stund att det börjat blåsa ute och när jag sedan öppnade dörren för att gå ut slets den ur min hand av den starka vinden. Det var septemberorkanen 1969 som ändrade på de mesta militära planerna. Exempelvis blåste träd ner över vägen så det inte gick att köra in till Ljungskile.
Barack nr 40, matsalsbaracken. Den är mest känd för det gömställe som de tyska internerade soldaterna byggde för att kunna undgå att utvisas ur Sverige.
Fortfarande kan man se rester av gömstället under baracken.
Idag vandrarhem men tidigare förläggningsbyggnad nr 39.
I månadsskiftet januari-februari 2006 brann den stora sjukhusbyggnaden ner. Den återbyggdes aldrig men snyggades till och så här ser det ut i dag.
Minnesstenen som visar var officerspaviljongen låg. Kung Carl Gustaf har skrivit på skylten vid minnesstenens fot.
Så här ser friluftsscenen ut idag.  //

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar