2017-01-19

Kast med skarp handgranat på I 17

 
De flesta som har gjort värnplikten har någon gång fått kasta en skarp handgranat. Det ägde rum på en handgranatsbana som den här på bilden. På I 17 fanns det två sådana. Den ena vid I 17 Berg strax nordväst om Bjursjöns nordspets och den andra på Bulid. Från början var det tillåtet att öva kast med skarp handgranat från vart och ett av kastbåsen på bilden, Men snart skärptes säkerhetsbestämmelserna så att man bara fick använda det mittersta kastbåset. Övningsledaren hade nog med att hålla koll på en soldat i taget.

Jag har lett åtskilliga sådana kastövningar och många gånger med nervösa soldater i kastbåset tillsammans med mig. Som befäl skulle man befinna sig i samma kastbås som soldaten för att kunna ingripa om något hände. Det som kunde hända var att soldaten tappade handgranaten i båset där vi stod och då hade man tre sekunder på sig att hinna ut ur båset och ta skydd i nästa bås. Det hände mig en gång, men gick alltså bra. Annars hade jag inte suttit här och bloggat.
I början av min karriär var det skafthandgranater som gällde. Här skulle man skruva av ett lock längst ut i skaftet och pilla ut en porslinsring som var fäst i änden av en ståltråd. Sedan drog man kraftigt i porslinsringen och kastade iväg handgranaten. Det hände mer än en gång att soldaten kastade porslinsringen och stod kvar med handgranaten i näven. Om jag minns rätt hade man 4,5 sekunder på sig innan det small.

Skafthandgranaterna var riktigt otäcka och det var skönt när de försvann ur organisationen.
Sedan kom ägghandgranaterna. När man fattat tag i granaten som bilden visar kunde man dra ur transportsäkringen och så länge man höll kvar den i handen hände ingenting. Men så fort man kastade iväg den eller möjligen tappade den for den fjäderbelastade säkringsbygeln, som skymtar innanför fingrarna på bilden, iväg och då small det om 3 sekunder. Lite säkrare än skafthandgranaten men ändå otäck.
Framme på kastplatsen fick bara övningsledaren och den soldat som skulle kasta granaten befinna sig. Övriga skulle befinna sig innanför öppningen på detta splitterskydd.
En episod som etsat sig fast i minnet skall jag berätta om nu. Det kunde ha slutat riktigt illa.

Om man fick en blindgångare, dvs den skarpa handgranaten som man kastat exploderade inte, så skulle man bete sig på ett visst sätt. Man skulle låta granaten ligga kvar där ute i sanden på kastbanan medan man skar till en bit krutstubin och apterade en sprängpatron på den. Sprängpatronen bakade man in i en bit sprängdeg. Sedan gick man fram och letade upp handgranaten och utan att rubba den ur sitt läge placerade man sprängladdningen intill granaten och tände sedan på stubinen.

Det var min överordnade chef, kapten S och jag som befann oss i kastbåsen medan vi skickat in soldaterna i splitterskyddet. Kaptenen skar till en bit krutstubin i mitt tycke alldeles för kort, kanske 1,5 decimeter. Krutstubinen brinner med en hastighet av 0,5 meter/minut så minst en halvmeter borde han ha tagit. Och för att kunna få fyr på krutstubinen var det viktigt att man skar änden på den snett så man fick en stor yta med krut att antända.

I det här fallet gjorde kapteten alltså i ordning laddningen och gick fram till granaten. Placerade laddningen intill granaten och tände på krutstubinen. Men det hände inget beroende på att krutstubinen antagligen var slarvigt tillskuren. Majoren tog då upp laddningen och började gå tillbaka mot kastbåsen. Sedan han gått bara ett par steg upptäckte jag att det rök från krutstubinen han höll i handen.

Jag vrålade: - Släng laddningen krutstubinen brínner!!!

Det gjorde han inte utan började istället springa tillbaka mot handgranaten medan jag hukade mig ner bakom muren i kastbåset. Och naturligtvis hittade han inte handgranaten direkt utan yrade omkring för att hitta den. Jag tänkte att nu smäller det!

Antagligen tog detta bara några sekunder men det kändes som en hel evighet innan han hittade granaten och släppte sprängladdningen och jag skrek hela tiden att han skulle slänga den ifrån sig.

Han sprang sedan några meter och slängde sig sedan omkull raklång med fötterna i riktning mot handgranaten för att visa så liten kroppsyta som möjligt från den kommande explosionen.

Det small medan han var i luften och han träffades inte av ett endaste litet splitter.

Detta kunde således ha gått riktigt illa men eftersom det inte gjorde det så reste han sig upp och borstade av uniformen och så var det om om ingenting hänt. Övningen fortsatte.  

Undrar om han själv minns detta??  //

9 kommentarer:

  1. För att citera Jönssonligan "Vilken J---a smäll"! Vad kul killar hade när de inte behövde tänka på krig! Nu avreagerar man sig på gator och torg!Ge oss värnplikten åter!
    Maj-Britt Jonasson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bara för att man skulle införa värnplikten tror jag inte det skulle bli nån skillnad på gator och torg.

      Radera
  2. Häftigt!! Tråkigt att jag inte fick göra värnplikten pga besparingar. Alla borde få göra en insats för sitt land.

    SvaraRadera
  3. Jag minns alltför väl känslan som Gunnar så väl förmedlar från handgranatsövningarna under min egen värnpliktstid. Det är fullkomligt ofattbart att det finns slynglar som i dag driver runt på stan med dessa tingestar i sina fickor. Vi får hoppas att kommande lagstiftning kan stävja detta livsfarliga ofog.

    SvaraRadera
  4. Jag har varit med om detta. på Sotenäs Det var en väring som blev så nervös att han glömde att kasta iväg.. jag tror att han inte hade dragit ur spärren helt.........

    SvaraRadera
  5. Gjorde min värnplikten på P06 en härlig tid. Hoppas på stor ökning av vår militär

    SvaraRadera
  6. Japp, minns mycket väl stunden i kastbåset med löjtant Wikström. Lite nervöst frågade jag - om jag tappar den efter jag dragit säkringen, vad gör vi då? -Tja, du får göra vad du vill, jag tänker springa härifrån blev svaret! Naturligtvis ett skämt som följdes av rätt instruktion :-)

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  8. Gjorde värnplikten 1982 på en gudsförgäten plats vid namn Trängslet, i Dalarna.
    Sparsamhet var en ledstjärna i försvarsmakten.
    Vi fick därför nöja oss med att kasta handgranats-attrapper. Erik O Ua

    SvaraRadera