2017-04-22

Om akut sjukvård vid en olyckshändelse i Munkedal 1920

Bohuslandstinget bildades 1863 och dess första stora uppgift var att förbättra sjukvården. Rent konkret gjordes det genom att Uddevalla fick ett länslasarett som stod klart 1866. Ett stort lasarett för hela Bohuslän med akutsjukvård. Men hur fungerade den i praktiken?

Jag skall försöka beskriva det genom att dela med mig ett utdrag ur man fars dagbok. Hans pappa var statare under Torreby (Munkedal), mamman hjälpte till så gott det gick. Bl a födde hon upp kycklingar som hon sålde till gården.

Förutom det hade hon två pojkar att ta hand om. Året är 1920. Den äldste pojken var Einar född 1912, dvs åtta år och så min far Kalle, född 1915, dvs fem år.

Min far satt på gamla dar och skrev dagbok om sitt liv. Den är förstås nu guld värd. Vi går direkt in i handlingen:

"Under denna tid inträffade några händelser som man helst vill glömma. Min bror hade trampat på en rostig spik och fått blodförgiftning i foten och kunde inte gå ut. Jag var med mor ute på vägen och hittade något som såg ut som en patron. Jag tog hem den till min bror, som upptäckte något vitt i botten. Han tände en tändsticka och körde in i hylsan varvid det hela exploderade med en fruktansvärd knall, vi stod ju inne i köket. Det visade sig senare vara en dynamittändhatt, på den tiden gjorda av brons, som splittrades hemskt.

Mor fick vira in Einars trasiga hand så gott det gick och springa de 3 kilometrarna ner till gårdskontoret för att få tag i far varefter han fick ta häst och kärra och köra Einar och mor den 1 mil långa vägen till doktor Sundberg i Munkedal.

Han kunde inte göra mycket åt det, annat än förbättra bandaget och remittera till Lasarettet i Uddevalla. Mor och en gråtande Einar fick sätta sig på tåget och åka dit. Mor var klädd i vardagsdressen, hon hade ju ej fått tid att sätta på sig något annat. De kom lyckligt dit och Einar blev omhändertagen av en läkare, som hette Forsell. Denne hade rykte om sig att vara sur och ilsken, men bevisade motsatsen den här gången.

Han opererade foten, klippte ren de trasiga fingrarna och sydde ihop ändarna. Halva tummen och hälften av lång- och ringfinger på vänstra handen hade gått all världens väg. Vidare hade han fått en flis i ena ögat. Detta kunde inte doktorn göra något åt utan han ville att hon omgående skulle åka till Sahlgrenska i Göteborg.

När mor förklarade att hon inga pengar hade till detta tog han resolut fram plånboken och överlämnade pengar till resan, utan återbetalningskrav. Detta var ju en vacker gärning mot en fattig statarhustru.

När hon kom till Göteborg var hon väl ganska vilsen, komma dit med en grabb som hoppade på ett ben och handen i paket var väl inte så lätt. Hon träffade en herre, som väl tyckte det var synd om henne så han skaffade en taxi och tog upp pengar och betalade resan för henne, så nog finns det snälla människor alltid.

Flisen i ögat plockades ur men efterlämnade ärr, så det blev starr så småningom. Jag fick inte så mycket som en skråma vid detta tillfälle trots att jag stod bredvid, men fönsterrutorna i köket sprack och det var blodstänk överallt. Bitar av naglarna satt inborrade i taket så det var rent ruskigt.

Einar kom snart över det hela och blev samma sprakfåle igen".
Einar Klasson 1912 - 1979

Så långt min fars anteckningar om denna olyckan. Vår familj umgicks mycket med Einar och hans fru Greta när jag växte upp. Greta var handlarns dotter i Stora Höga och Einar jobbade förstås i affären. Jag minns hans trasiga hand och en lätt skelning efter flisen i ögat.

Min far blev urmakare i Uddevalla och när han hade sina tre veckors semester bodde vi hos Einar och Greta i Stora Höga där fars och min roll vara att köra ut varor från affären till sommargästerna. Jag minns särskilt den lilla flaklastbilen som tutade varje gång man vred ratten åt vänster.  //

2 kommentarer:

  1. En bra historia ur verkliga livet om en hemsk olycka och om vänliga människor som gör allt för att hjälpa till.
    Tack Gunnar!

    SvaraRadera
  2. Åh vilken välskriven dagbok! En guldgruva som sagt.Tack!
    /Lena (Berntsson) Dahlqvist

    SvaraRadera