I dag invigdes så den sista delen av den nya basutställningen vid Bohusläns museum -
Bohuslän Kustland.
Därmed är ett flerårigt arbete med att byta ut de gamla basutställningarna slutfört. På nära håll har jag genom åren följt arbetet och delvis även själv levt med det.
Och intresset för invigningen av dagens utställning var lika stort som vid de tidigare invigningarna av
Bohushallen, Johnsonhallen, Gränsland och Uddevalla genom tiderna.Och det passade väl extra bra att vår nye landshövding, Uddevallabon Lars Bäckström, var den som förrättade invigningen.
Han höll ett alldeles charmant tal och jag hörde bland besökarna att de lovordade honom. Läs landshövdingens tal nedan.
Det var förstås flera tal men även sång och musik, förstås med anknytning till havet och kusten.
Och när det var dags att titta närmare på den nya utställningen hittade landshövdingeparet snabbt sin favorit,
Pussplatsen.
Här har Lars och Ann-Christin Bäckström bänkat sig för fotografering och Uddevallabloggen får gärna publicera bilden, vilket jag tackar särskilt för.
Här följer så invigningstalet:
"Vatten vänner, för det är det vi är, vi kustbor, vi människor. Nyss landade det en sond, en satellit på mars. Den skall leta efter fruset vatten under ytan. Vatten grunden för livet. Av jord är du kommens sägs, det men lika gärna kunde vi säga ur vatten född.
Allt från Venus födelse ur havet, till Bibelns skapelse. I Första Mosebok, Genesis skapar Gud himmel och jord, och jorden var öde och tom och hans ande svävade över vattnet. Först i vers nio blir det torra synligt. Av vatten är vi komna. Från vår födelse, livets uppkomst, till dopet som skall rena.
Men vattnet är också stort och farligt, en syndaflod som dränker och förgör, alla utom Gubben Noa. Andra klass passageraren på Titanic tycket havet var stort, kallt och farligt. Och sjömans gossens lilla lilla vän stod ensam kvar på strand.
Kustbon vet att havet är på gott och ont, som livet självt. Havet är vår framtid, transporter, fisk och föda, energi, men också lek och lust. En resurs mäktigare än torra marken, för vår jord, vårt klot består som vi människor till större delen av just vanligt vatten.
Men havet är inte oändligt. Det hotas av det vi människor gör och förstör. Både på ytan och under ytan. Därför arbetar vi nu från insikten, om att det är ont om jordklot, för att både skydda och utveckla vårt hav.
Och länsstyrelsen, vi arbetar på uppdrag av riksdag och regering, med naturvård, miljövård, kulturvård. Och vi är en vattenmyndighet för att skydda och utveckla våra hav och vatten. Men vi behöver hjälp och stöd av varje enskild individ, för är du inte en del av lösningen så är du nog en del av problemet.
Och många av oss, vi som är födda vid havet, med salt på tungan. Vi kustbor vet bättre än de flesta vad som krävs för framtiden. För vi har upplevt våra vatten, hur de skiftar, hur fisk försvinner, hur nya arter kommer till och hur nya stormar drar fram. Men vi måste föra ut vår kunskap till fler och fundera över utvecklingen så att vi kan lotsa oss fram i framtidens farvatten.
Och både hav, kust, och vi kustbor förändras och utvecklas. Kan man bada i samma flod i samma hav två gånger? För att söka svar på den frågan, behöver vi vår historia. Vi behöver som någon sa om historia, göra prognoser inte bara om väderleken utan också göra prognoser om det förflutna. Därför behöver vi museer.
Och bland antikens nio muser, har vi Clio, minnets gudinna. Och ett museum, en utställning skall just vara ett tempel för alla muserna, både poesin, musiken, kärleken tragedin, berättandet, dansen, komedin, och själva rymden.
Just ett sådant tempel- ett sådant musernas museum, har vi i Uddevalla. Från dess ytterväggar med Lillemor Petersson röda tegel med äggost, till dess inre med både fasta och tillfälliga strömmar av upplevelser kring vår samtida upplevelse av det förflutna, till barnens lek i nuet.
En plats för det lekfulla lärandet. Och idag öppnar vi slussarna för en ny pusselbit. Vårt kustland. Gränslandet, inte mellan länder, inte mellan folk, inte mellan dröm och verklighet, utan gränslandet mellan hav och land. Och i gränsland händer det alltid mycket spännande. Där skapas alltid nytt. Där i kustlandet, är det roligt och spännande och inte så sällan också lite vågligt.
Det är dags att låta ångbåten tuta och fara ut på sin seglats i skärgården, i kustlandet. Det skall bli roligt för oss alla att mönstra på. Lägg ut!" (Och här saluterades talet med en omisskännlig ångvissla.)//
