Återträff för värnpliktiga 2019-05-11

Återträff 2019.05.11.    I 17, 3 kompaniet, 3 pluton.

Från vänster i bild: Tomas Elisson, Håkan Johansson, Lennart Jansson, Morgan Broqvist, Ronny Andersson, Mats Ström, Bertil Karlsson, Gunnar Winkler, Torbjörn Lund, David Hallberg, Tapio Kiuru, Mickael Iglicar, Jan Henning. (Joakim Hjärpe anslöt senare på dagen). Foto Lars Ström.

Framför kasern Lejonet och på samma plats som man skiljdes åt för 37 år sedan, möttes lördagen den 11 maj delar av 3. pluton ur 3.kompaniet årsklass 81/82 med sin plutonchef och dåvarande fänriken Håkan Johansson. Det var en förväntansfull och glad men också något åldrad samling där minnena snabbt kom på tal.

3.kompaniet leddes vid tiden av MJ Jan Spång och Stf MJ Åke Årstrand. Den senare försöksledare. I 17 var återkommande en plattform som bidrog till utvecklingen av ny materiel för både arme’n och försvarsmakten vilket utgick från Infanterisstridsskolans InfSS försöksavdelning på Kvarn under ledning av övlt Lars Andréasson, sedermera stabschef och siste regementschefen på I17.

Flera av utvecklingsprojekten pågick mer än ett år och för 3.komp omfattande det stridsselen som senare kom att bli ursprunget till dagens bärsystem. På samma sätt prövades nytt uniformssystem med dragkedjor vilket också återfinns i modifierad form i dagens modell 90. Särskilt viktigt var nytt eldhandvapen efter Ak4. Försvarsmakten hade strax innan valt mellan tre olika vapen och det belgiska vapnet FNC kom att gå vidare för utprovning.

För I17 innebar detta att 3.komp. gavs uppgiften och försöken leddes av mj Åke Årstrand som vid tiden var väl känd för sin betydande kunskap och intresse för vapen. Två plutoner, 2. Pluton under ledning av Kn Nilsson och 3. plutonen under ledning av fk Johansson gavs försöksvapen vilka nu kallades Ak5.

1.pluton under ledning av Kn Stridsberg gavs helt nya Ak4 för jämförelse och referens under försöken. Till detta gjordes även försök med gevärsrökgranat.

Anmärkningsvärt för tiden var datorns deltagande i verksamheten. Dyrgripen lånades in särskilt och alla resultat bokfördes med stor noggrannhet. Varje avgivet skott mot respektive mål med avstånd och antal träff vilka räknades och mättes blev registrerade. Detta oavsett om det var på skjutbanan eller i tillämpad stridsskjutningsterräng.

Försöken kom att påverka både utbildningsresultatet men framförallt även sammanhållningen och kamratandan positivt.

I denna kontext kom minnena snabbt på tal och livet på luckan beskrevs med glada leenden. Till och med inryckningen kom på tal där inmönstring skedde av den nyss utnämnde plutonchefen.

En vandring över kasern och vidare till Fossum genomfördes. Där samspråkades också med ungdomar ur frivilligorganisationen som övade med dagens utrustning. Många likheter och spåren från försöken 81/82 var lätt att identifiera.

Förflyttningssätten övades ju på Fossum vid tiden av alla soldater och vid ett tillfälle även över Bäveån och vidare upp förbi kanslihuset. Jobbigt men likväl ett positivt minne. Färden gick därefter ut till skjutbanorna vilka tillsammans med Bulids stridsskjutningsterräng, framförallt ”Fyrkantsfältet”, ”Älgen - Räven” och ”Tronemossen” var platser där mycket tid och träning var förlagd.

”Centralskjutbanan” och ”Korthållsbana 4” var i stor utsträckning sig lika från värnpliktstiden. Utvecklingen av ny anvisning för skjututbildning diskuterades bland deltagarna. Detta kom senare att benämnas Handbok PEK. Det senare stod för pistoler eldhandvapen och kulsprutor. Även utbildningstecken i tre valörer kunde erhållas efter genomförd kurs. Allt som allt många nymodigheter vid den tiden som satt spår i dagens Försvarsmakt men också i den samlade plutonen.

Under året erhöll plutonen nya vapen vid tre tillfällen. Varje gång något justerade utifrån försöksresultaten. Vid ett tillfälle genomfördes slitagetest med ytterligare 1000 skott per vapen och utan vapenvård vilket innebar arbetsamma men stimulerande övningar. Utebliven vård uppskattades också.

Därefter gick färden vidare och en lång kväll avslutades på Bohusgården. Berättelserna blev många och minnena kom att bli än fler under tiden. Genomgående i berättelserna var att man genom all träning och utbildning i en kontext av vapenförsök, vilken i sig ändå skulle kunna anses vara farlig, likväl litade fullt ut på varandra. Många exempel på tillämpade stridsskjutningar vittnade om detta och resultaten var genomgående mycket bra. Enligt Håkan Johansson var som exempel antalet träff av avgiven mängd skott genomgående strax över 90 % på samtliga normalstridsavstånd i småbruten terräng.

Fk Johansson numera överstelöjtnant inom Flygvapnet tackade alla kamraterna för en inspirerande samvaro och lovade arrangera en ny träff i mera närtid än vad som varit och då på F 7 dit alla hälsades välkomna.

Håkan Johansson i mitten i lågskor. (Och till vänster om honom sitter väl Frank McLellan?)

Plutonen i terrängen då det begav sig.  //